Välkommen!
KREATIVT ARKIV
KALENDER
EQUILIBRIUM - EP
TOMRUM - Kreativa Resor
(Podcast)
VARIATION
PSYCHOLOGICAL ROOMS
KONST
KONTAKTEN LIVE -
EXPERIMENT
KONTAKTEN LIVE
II - VARIATION
REVISITING THEATRE AND
FILM MUSIC FROM THE 80'S - NEW ARR
GRIBBE'S GRÄV - EN
BERÄTTELSE OM EN LITEN BYGGFIRMA SOM DRIVS AV TRE HERMELINER
PIANOT SOM ÄLSKADE CHOKLAD
- EN BERÄTTELSE OM ETT OVANLIGT PIANO
PR COLLAGE
(FILM)
BERGSJÖKÖREN
PARIS MON AMOUR
(FILM)
THE SOUNDTRACK OF OUR
LIVES ROMELANDA SESSION AND BEYOND (FILM)
CLICKETY CLACK
Nu finns ett arkiv med länkar till samtlig musik, konst, foto etc. som finns att tillgå för närvarande. Klicka HÄR
EP'n EQUILIBRIUM (Skivbolag: Computer Killed The
Recordstore) med fem låtar från projektet Psychological Rooms släpptes den 13e juni.
Nystartad podcast där ett första avsnitt är gjort. Det har titeln "Variation Op. 1".
Performance som framförs med hjälp av synthesizer, sampler och tal. Längd ca
40 minuter. Dels nykomponerad musik, musik från Psychological Rooms och högläsning av en liten
berättelse.
Jag har utvecklat
musikprojektet "Psychological Rooms"
sedan
slutet av 2021 och som är under ständig utveckling.
Det är en musikstil som kallas "Electronic / Experimental". Det är en blandning av mina
musikaliska och livsmässiga resor uttryckt i toner och text som sträcker sig från vackra
melodiska
låtar, stadigt svajande
beats och i vissa
ögonblick bisarra riff. All musik stöds av repetitiva basgångar och ett dansbart beat. I
låtarna
använder jag bland annat text-till-tal-syntes och/eller samplad sopran.
Det finns totalt 27 låtar.
Jag framför låtarna live med hjälp av synth/live-elektronik i olika miljöer, dels
ensam och dels tillsammans med andra artister såsom
musiker, bildkonstnärer och dansare. Artister kan också använda musiken i projekt där jag
inte
närvarar personligen.
Mina samarbetspartners hittills: Josefin Cederwall - Sång och Emma
Bäcklund - Sång.
Eventuella framtida samarbetspartnerners: Marcel Tuores Diormannen - Diabilder (se
nedan).
En person har fungerat som mitt "bollplank"
under projektets senare del, nämligen allkonstnären Mattias Birath.
Jag tackar också Jessica Berntsson - För hjälp, stöd och inspiration.
För mer information, klicka HÄR
Musik kommer snart här (Se Kreativt Arkiv tills vidare - Klicka HÄR).
Min konst finns samlad HÄR
Performance som framförs tillsammans med Heidi-Rose Göthberg med hjälp av synthesizer, dikter,
berättelser samt visor. Längd ca
30 minuter.
Performance som framförs med hjälp av synthesizer, sampler och tal. Längd ca
15-20 minuter.
Jag har gjort nya arangemang och använt nyare ljud på sju gamla teater och film låtar.
Lyssna här:
GRIBBE'S GRÄV
En berättelse av Anders Wintzéus - © 2025
Det här är en berättelse om den lilla
byggfirman Gribbe’s Gräv som drivs av
tre hermeliner. Firman har som specialitet
att bygga hus och andra byggnader som är
målade i rutiga mönster i alla sorts färger.
I dag ska de tre hermelinerna Gribbe, Frasse och Tasse på Gribbe’s Gräv till kråkparet herr och fru
Kraxeflax som har beställt ett nytt rutigt fågelbo i rött och gult. De lastar bilen full med
verktyg, målarfärg, penslar, skruv, spik och framför allt den långa stegen som behövs för att komma
upp i den höga granen där paret Kraxeflax vill ha sitt nya bo. De lastar och lastar men ett problem
är att stegen är längre än flaket på deras grönblå-rutiga lastbil. Eftersom stegen då kommer att
sticka ut en bit bakom bilen måste de ha till exempel en röd vimpel eller en röd flagga längst ut på
stegen. Tyvärr hittar de inte någon sådan. Då kommer Tasse på att de kan ringa kameleonten Conny och
fråga om han kan sätta sig längst ut på stegen och tänka på ordet ”generad” så han blir alldeles
knallröd. De ringer Conny och han ställer självklart upp. När alla är samlade så ger de sig i väg i
sakta mak till paret Kraxeflax. När de väl är framme går Frasse bak till Conny. Han är helt slut
efter allt tänkande på ordet ”generad”. Frasse säger till Conny att ”nu kan du slappna av”. Conny
pustar ut och den röda färgen försvinner och han blir lika grönblå-rutig som den lilla lastbilen.
Paret Kraxeflax tar emot de tre hermelinerna och bjuder bland annat på paj, pudding och andra
godsaker men även på lite grönsaker, frukt och bär samt saft gjord på äpplen och färskt regnvatten.
När allihop mumsat och smaskat i sig maten så är det dags att lossa alla verktyg med mera från
lastbilen. Det går bra men stegen är ju fortfarande lång och klumpig. Till slut får de loss den
också och de ställer upp den mot den höga granen där det nya rutiga boet ska placeras när det är
färdigbyggt. Helt plötsligt hörs ett skrik. Det är Conny som har somnat längst ut på stegen och har
därför följt med upp i trädet. Han klättrar ner för stegen och när han är på marken ser han ut som
en liten julgran. Det är bara julstjärnan som fattas på hans huvud annars är han perfekt att ha i
vilket hem som helst på julafton. Det snickras, sågas, spikas och skruvas. Till slut är det dags för
den stora högtidsstunden när boet ska målas. Man plockar fram de rätta färgerna och flera fina
penslar. Det är ingen mindre än Gribbe själv som ska få äran att måla. Han har gått en utbildning
som heter ”Roliga Rutor På Raffigt Vis” och därför är han mycket duktig på att måla dessa rutor.
Efter en stund är det äntligen färdigmålat och när färgen har torkat är det dags att hissa upp boet
i granen och fästa det på rätt plats. Långsamt, långsamt firar de upp boet i granen och Tasse som
redan klättrat upp i granen tar emot det. Väldigt noga så fäster Tasse det rutiga boet på en stabil
gren och när det väl är på plats skriker han ut ett glädjetjut. De två andra hermelinerna, Gribbe
och Frasse, utropar då ett hurrarop och skriker också ut ett glädjetjut. Paret Kraxeflax kraxar och
flaxar av glädje, flyger omkring och gör massa akrobatiska nummer i luften. Alla kramas och
skrattar. Att kramas är lite svårt eftersom hermelinerna har så korta ben medan kråkorna har väldigt
stora vingar men det går bra ändå. När allt lugnat ner sig är det dags för Gribbe’s Gräv att åka
tillbaka till sitt. De lastar på allt igen och den långa stegen sticker återigen ut där bak och
Conny tar plats och med sina sista krafter tänker han på ordet ”generad” än en gång. De kör i väg i
sakta mak igen. Det har blivit lite mörkt och en aning kyligt ute nu och det är även en vacker
fullmåne men hemfärden går bra. När bilen är parkerad så går Gribbe, Frasse och Tasse in till
duscharna och duschar. De använder såklart ”Fröken Pälséns äkta hermelinschampo” för att bli rena.
Efter de duschat ses de över en varm och god kvällsmåltid. Conny då? Jo, han får självklart vara med
och äta med sina vänner. Efter maten vandrar Conny mätt och belåten hem till sig och Gribbe, Frasse
och Tasse kryper till kojs inne i huset. De somnar gott och drömmer vackra drömmar hela natten. I
morgon väntar en ny och spännande dag med nya äventyr, nya bekantskaper och nya rutiga
hus.
Gribbe’s, Gribbe’s, Gribbe’s Gräv.
Det är vi som bygger rutiga hus.
Gribbe’s, Gribbe’s, Gribbe’s Gräv.
Där kan det bo både människa och mus.
PIANOT SOM ÄLSKADE CHOKLAD
En berättelse av Anders Wintzéus - © 2025
Den här berättelsen handlar om ett piano
som hade den otroliga förmågan att äta choklad.
Pianot var också väldigt noga med att hålla det
hemligt så långt det gick. Men hur kunde det äta
chokladen? Det ska ni få reda på nu.
Det var en gång en festlokal i den lilla byn Hupplebuppla någonstans i Sverige. Det var middag och
dans, onsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. De flesta som besökte lokalen var människor som
bodde i byn men det kom även folk från omgivande byar. Det var en riktigt duktig kock som tillagade
maten. Han hette Tore Teflon. Trots den goda maten och den trevliga dansen var nog festlokalen mest
känd för att det alltid bjöds på hemlagad mörk choklad till maten. Detta var mycket uppskattat av
gästerna. Men det fanns också en liten hemlighet som inte så många visste om. I lokalen stod
nämligen ett gammalt fint piano med vita och svarta tangenter och det lät ljuvligt. Vid varje middag
och dans spelades det flitigt gamla sånger och visor på pianot av Fröken Fippelhand som även sjöng
väldigt vackert. Hemligheten då? Jo, eftersom pianot är av det gamla tyska märket ”Onkel Chocolate
und Sohn” så var det otroligt nog också alltid suget på mörk choklad. Väldigt konstigt, eller hur?
Det är ingen som riktigt vet hur detta kommer sig men sant är det i alla fall. Men hur i fridens
namn får det nu i sig chokladen, undrar ni säkert? Jo, Fröken Fippelhand som spelar på pianot brukar
alltid ha lite choklad på fingrarna när hon framför musiken. Chokladen fastnar på tangenterna när
hennes händer virvlar runt på tangenterna. Och nu kommer det otroliga. Inuti pianot finns en liten,
liten så kallad ”mün”. Pianot är ju tillverkat i Tyskland så det heter alltså inte ”mun” utan ”mün”
med ett tyskt ”ü”. Det uttalas därför med ”y” i stället för ”u” dvs ”myn” och det ser ut som ett ”u”
med två prickar över. Så nu vet ni det. Men hur kan det då få i sig all choklad? Jo, pianot får i
sig chokladen som finns på tangenterna genom att själv spela det mycket okända av Ludvig van
Beethoven komponerade pianostycket ”Für Schokoladen-Elise”. När det spelas försvinner chokladen från
tangenterna och försvinner in i den lilla münnen som finns inuti pianot. Åh vad gott det smakar. Men
det finns ett stort problem. Det är nämligen så att den vackra melodin måste spelas exakt klockan
02.00 på natten för att den invecklade processen med att få chokladen från tangenterna in i münnen
ska fungera. Tur att pianot alltid står för sig själv då i det mörklagda rummet. Inte en människa i
sikte utan enbart det självspelande pianot med sina ljuva toner blandat med ett glufsande ljud och
väldoftande mörk choklad. Efter en festkväll en onsdag med mycket folk som vanligt och choklad som
flödat släcktes ljuset ned och klockan började närma sig 02.00. Men ve och fasa. Just idag har någon
tvättat bort den smaskiga chokladen som fanns på tangenterna. ”Och jag som är så sugen på choklad.
Vad ska jag göra? Jag blir tokig om jag inte får i mig någon choklad efter en festkväll. Chokladen
mättar och lugnar ner mig på ett sådant härligt sätt”. Då kommer jag på en sak. Vid bordet intill
ligger ett papper med choklad på. Om jag bara kunde få tag på det. Då ser jag vid min högra sida
dammsugaren Doris. Tänk om hon är vaken och inkopplad i väggen? Jag frågar försiktigt: ”Doris, är du
vaken?”. Doris svarar: ”Ja”. ”Är du inkopplad?”, frågar jag vidare. Hon svarar: ”Ja”. Jag säger att
jag är så sugen på choklad men att någon tvättat bort den från tangenterna men det ligger ett papper
med choklad på bordet intill. ”Kan du hjälpa mig med att få tag i det och lägga det på
tangenterna?”. ”Ja”, säger hon och startar sig själv och suger till sig papperet med chokladen. Hon
trixar och fixar med det i luften och till slut stänger hon av sig och papperet med chokladen
singlar sakta ned på tangenterna. Vad duktig hon är, tycker ni inte det? Hoppsan, klockan är strax
02.00 så jag måste förbereda mig. Prick klockan 02.00 börjar jag spela ” Für Shokoladen-Elise” och
jag får i mig chokladen via min lilla mün. Oj, vad gott. Efter detta äventyr börjar jag bli trött
och stänger locket över tangentbordet. I morgon är jag ledig och ska öva lite så jag håller mig i
god form. God natt och sov gott önskar ett trött och mätt piano.
Man spelar piano på mina tangenter.
Då känner jag mig plingig och riktigt glad.
Men när det är slut på ackord och accenter.
Då blir jag sugen på mörk choklad.
Not Another Roadmovie, Just A Railmovie
En kör & orkester bestående av ca 15 personer som övar i Bergsjöns kyrka och som framträder
i olika
sammanhang.
Hösten 2022 gick den mångsidiga musikern, artisten, mamman och älskade vännen Hanna Chawki
plötsligt
bort. Hannas död lämnade ett stort tomrum i våra liv och hon är djupt saknad. Men till
hennes
minne
har Marcel Tuores Diormannen och jag skapat en film som är satt till musiken av hennes band,
Surreal
Lovers, där hon var sångare. Hanna spelade en avgörande roll i mycket av det arbete som
bandet
skapade.
Även om idéer till filmen hela tiden utbyttes mellan oss, tog Marcel på sig det initiala
ansvaret
för det visuella i filmen, medan jag stod för de tekniska delarna. Efter en tids samarbete
är
filmen
färdig och finns nu tillgänglig för visning på YouTube.
Titta här:
År 1995 bildadets bandet The Soundtrack Of Our Lives med den välkände sångaren och
låtskrivaren
Ebbot Lundberg i spetsen. Marcel Tuores Diormannen producerade och regisserade en film samma
tid
(1995) med bandet inspelad i
Solberg i Kungälvs kommun, Sverige. På julafton 2023 släpptes en nyredigerad version av
filmen
som
en present
till alla
TSOOL fans och övriga eftersom bandet gjort en bejublad comeback. Marcel redigerade filmen
med
assistans av mig.
Den
finns nu att beskåda på YouTube.
Titta här:
Per Alsli och jag har gjort två låtar på olika teman med en hel del
distans.
Lyssna här: